14/09-16

När jag är färdigutbildad är mitt mål att jobba med människor som lider av psykisk ohälsa, de som har det svårt i vardagen och inte klarar sig själva. Jag har alltid velat jobba med människor men trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle utbilda mig till USKA.. Det känns som att jag sett och erfarit så många som blir bortglömda och undanknuffade, fast det är dom som behöver synas och bli hörda. Vart har alla vuxna varit? Blir det en "vardags grej", att man inte tänker på att sitt barn eller en annan närstående mår dåligt?

Vi leker med tanken att vi har en typiskt Svensson familj, 2 vuxna och 2 barn. Det ena barnet mår otroligt dåligt och lider av någon typ av diagnos/sjukdom. Såklart så ska detta barnet få all hjälp och stöd som behövs. Det tar mycket tid, kraft och energi att hjälpa en person som mår så pass dåligt. Men min fråga är, vart är alla vuxna runt omkring, varför förklarar ingen för det andra barnet? Dem går oftast i ovisshet och har flera frågor men vågar inte säga något för att ingen har ju tagit sig tid till denne, ingen har frågat hur denne mår och ingen har tagit 10 minuter av dagen att förklara varför syskonet mår dåligt, eller hur det går till, eller ens sagt något. Och det är just där skon klämmer, det är för dom barnen som blir bortglömda jag går denna utbildningen, men också för dom som lider av en eller flera diagnoser.

Man får inte glömma den resterande delar av familjen, för dom lider också. Jag personligen kan tycka att det är mycket upp till lärare på skola, vård personal och andra vuxna i omgivningen som bör ta sig tid till det andra barnet, föräldrarna har redan alldeles för mycket tyngd på deras axlar och jag förstår dom, jag förstår att man kanske inte ser det andra barnet, att man känner att man måste hjälpa barnet som mår dåligt med 100% och just därför behövs vi andra vuxna, far/morföräldrar, andra släktingar eller egentligen vilken vuxen som helst egentligen. För det andra barnet, det "frisk" barnet är rädd, ledsen och känner sig övergiven. En vuxen persons ord, kram eller bara en blick kan hjälpa så himla mycket.

Vi måste tala om psykisk ohälsa, vi måste våga öppna våra ögon och våra famnar till dom som behöver hjälp. För vem annars ska göra det?

Förlåt för ett långt inlägg och säkert otroligt tråkigt för er, men eftersom jag pluggar psykiatri så är det här sånt som jag tänker på och uppmärksammar väldigt mycket. Och jag kan känna att ni inte ska tycka att det var tråkigt eller jobbigt för det kan hända er familj, när som helst, så läs på och hjälp så gott det går, och glöm inte dom tysta i bakgrunden för dom kan behöva precis lika mycket hjälp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0